Ikväll, för precis 10 år sedan, ringde en civil polis på vår dörr... Det första som slog mig när han visade upp sin polisbricka, var att någon hade gjort inbrott i vår bil, eller att det hade hänt något i bostadsområdet. Men det var inte så... om det ändå bara hade varit så! Han kom till oss den där ljumma sommarkvällen för att berätta att min älskade lillebror inte levde längre...

Jag minns stunden som igår - alla dofter, mina första tankar, illamåendet, chocken som lamslog mig... Sådant här händer ju inte oss, inte vår familj! Men det kan hända alla, det vet jag nu... Han hade kört av vägen och in i ett träd. Allt hade gått väldigt fort, och antagligen hann han aldrig känna något. Jag hoppas det...

Jag minns timmarna senare, då jag tog farväl av honom där i ett rum på sjukhuset. Jag pratade med honom, klappade på honom, jag höll hans lite kalla hand. Det såg ut som om han sov, och när som helst skulle slå upp sina ögon. Men han gjorde aldrig det... Ändå känner jag hans närhet ofta.

Åren har gått... Vissa dagar har varit tuffare än andra... Efter hand har den stora smärtsamma stenen i mitt bröst, nu blivit till smågrus, som då och då maler och gör ont. Men oftast minns jag med glädje. Jag har förpackat minnena av honom väl, långt inne i mitt hjärta. Och jag vet att han vakar över mig varje dag... ♥