Jag själv älskar att läsa andras förlossningsberättelser, och vem vet, det kanske finns fler där ute. Så för att mentalt förbereda mig inför den kommande förlossningen, så gick jag igenom mina gamla dagboksanteckningar för att se hur jag upplevde O:s förlossning. Man glömmer snabbt... Jag har dock utelämnat vissa känsliga delar, så att den lämpar sig för ett blogginlägg ;-) Så varsågoda, här är del 1:

O var beräknad till tisdagen den 22 augusti 2006 (alltså samma datum som bebisen i magen är :-). Helgen innan hade vår chinchilla blivit akut dålig, så vi fick åka till djursjukhuset och lägga in honom. Kanske blev det en för stor påfrestning för kroppen, för på söndagseftermiddagen den 20 augusti släppte slemproppen, och sedan började fostervatten rinna ut. Hade ingen tillstymmelse till värk eller sammandragning timmarna direkt efter, men förlossningen ville ändå att vi skulle komma dit och göra en bedömning.

Så vid 18-tiden var vi där en sväng, och jag fick ligga med CTG-kurva i ca 40 min. O sov dock i magen, så jag fick bälga i mig saft för att väcka honom :-) Då började jag även känna små svaga värkar, som mensvärk ungefär. Kom på mig själv att titta på skärmen och fundera på hur riktiga värkar kommer att kännas sedan.... Eftersom allt var ok med oss båda, så fick vi åka hem igen och invänta att förlossningsarbetet skulle börja på allvar. Väl hemma käkade vi pizza (bästa uppladdningen!) och försökte kolla på en film, men det var svårt att hålla fokus på handlingen…

 

Vid 21 började jag få mer och mer värkar, mest i ryggslutet och sätet. Försökte lindra smärtan med vetekuddar och värktabletter. Runt kl. 1 på natten började det bli riktigt jobbigt. Värkarna kom med knappt 1 minuts intervall och höll i sig i 35-40 sek. Hann aldrig hämta andan mellan dem kändes det som. Försökte ligga i sängen, men det gick inte att hantera värkarna då tyckte jag. Ibland gjorde det så ont att jag kräktes av smärtan. Det skönaste var att stå på knä i sängen och gunga med höften, samtidigt som jag profylaxandades genom värkarna och yogaandades mellan dem. En värk i taget... Fokuserat! Men inte heller det kändes helt bra till slut, och jag började få smått panik eftersom det sprutade ut fostervatten vid varje värk. Hur mycket värre skulle det bli??

 

Mellan kl. 0.30-5.30 ringde vi till förlossningen 3-4 gånger, men dom verkade inte riktigt ta mig på allvar. Jag hade för korta värkar sa hon, och bad mig ta en panodil och värma en vetekudde... En gång vill barnmorskan lyssna när jag hade en värk, men just då var den inte så stark så hon tyckte att jag skulle ta ett bad istället. Jag frågade om jag verkligen fick det, för barnmorskan på inskrivningen kvällen innan hade sagt att jag inte fick det, eftersom vattnet hade gått. Hon propsade på att det inte var någon fara, och det gjorde mig överlycklig. Då fick jag skön värme runt hela kroppen!

Jag låg i badet i ca 1 timma tror jag, lyssnade på yogamusik och då kunde jag faktiskt slappna av mellan värkarna. Nästan så att jag hann slumra i de korta uppehållen. Varje gång jag drog ur proppen för att byta ut lite vatten i badet, så ryckte O till att ljudet. Antar att det blev riktigt högt för hans små öron där under vattnet :-) Värkarna blev bara starkare och starkare, och jag tyckte till slut att det var jobbigt att hantera dem i badet, halt på något sätt.  Under värkens topp kunde jag knappt andas. Man ville nästan bara hålla andan eller skrika... När jag kom upp ur badet kände jag att trycket neråt började öka, paniken steg i kroppen och jag fick krystimpulser…  Fortsättning följer...