27 augusti - dagen då C föddes...

Glamourmamman / 10 September, 2010 - 10:34 / Gravid
23 kommentarer

               
                                    Det här var bara början på mina sammandragningar... ;-)

Dagarna runt BF började jag fundera över hur förlossningsvärkarna egentligen kändes, jag mindes helt enkelt inte sedan O föddes. Skulle jag veta när det var dags? När jag gick och la mig vid 22-tiden den 26 augusti så kände jag fortfarande inte en tillstymmelse till sammandragning. T kom hem från jobbet vid 23.30 och frågade om det var något på gång, men inte heller då kände jag något. Kl. 1 på natten vaknade jag dock och kände hur sammandragningarna började komma, regelbundet på en gång, med ca 5 min mellanrum. Och när det väl satte igång så visste jag direkt vad som var att vänta!

 

Jag hade inte ro att ligga kvar i sängen särskilt länge, trots att värkarna just då var lätta att hantera genom att bara slappna av. Så vid 2-tiden gick jag upp och ringde förlossningen, för att förbereda dem på att jag kanske snart skulle behöva åka in. Fick lite ångest när jag hörde att barnmorskan som svarade, med stor sannolikhet var den som höll mig hemma så länge när O föddes. Men när jag förklarade läget, att jag var rädd att det skulle bli panik även den här gången, ja då förstod hon och sa att det bara var att komma in när jag inte ville vara hemma längre.

 

Jag väckte T och talade om att det nog var dags snart, men att han kunde sova vidare lite till. Sedan satte jag mig i tv-soffan och försökte att bara slappna av och andas lugnt genom värkarna, som fortfarande var klart hanterbara. Det var nästan så att jag kunde slumra till emellan dem, trots att dom kom ganska tätt. Fick i mig en tallrik yoghurt och flingor vid 3-tiden – tänkte att det var bäst att äta något medan aptiten fanns, och energin behöver man ju när det är dags på allvar…

 

Kl. 5 på morgonen blev värkarna starkare, och för skojs skull satte jag mig vid datorn och loggade in på varktimer.se. Efter några värkar såg jag tydligt att det nog var dags att snart åka in till förlossningen. Dom kom med bara knappt 3 minuters mellanrum, och höll i sig i drygt 1 minut. Så här i efterhand kan man ju tycka att jag borde ha åkt in snabbt som attan nu, men jag upplevde inte att värkarna var så kraftiga att det var någon panik än. Och vi har bara knappt en kvarts bilresa till sjukhuset.

 

Vid 6-tiden på morgonen vaknade även O och undrade nog vad som var på gång. Men eftersom situationen var ganska lugn trots allt, så nöjde han sig med att dricka en flaska välling medan vi andra packade det sista. Sedan bar det av in mot stan, där vi först lämnade av O hos farmor och farfar. Nu började värkarna göra riktigt ont, men jag vågade ändå inte hoppas på att det verkligen hade ”hänt något”. Var mentalt inställd på att kanske behöva vända hemåt igen…

 

Vägen mellan parkeringen och förlossningen är inte jättelång, men ändå fick jag stanna 3 gånger på vägen och luta mig mot väggen och andas. Kl. 7.15 blev vi sedan välkomnade av en undersköterska, som meddelade att en barnmorska snart skulle komma in till vårat rum, och att hela styrkan nu var utbytt på morgonen, så vi skulle få ny och fräsch personal :-) Efter några minuter kommer ”vår” barnmorska in – en supergullig tjej i 30-årsåldern, som bara hade varit barnmorska sedan årsskiftet. Hon hade läst mitt förlossningsbrev och jag fick intrycket av att hon verkligen ville att våran förlossning skulle bli som vi hade önskat.   

 

Efter 20 minuter med CTG undersökte hon mig, och döm av min förvåning när hon meddelade att var öppen drygt 7 cm - jag som var inställd på att få åka hem! Jag frågade bm om det inte ”borde” göra ondare nu, jag kände inte ens smärta när hon undersökte mig. Men hon sa att jag antagligen tålde smärtan ganska bra, plus att jag inte var särskilt känslig vid livmodermunnen. Sedan diskuterade vi vidare smärtlindring. Hon visste att jag gärna ville bada, men eftersom jag var öppen så mycket så vågade hon inte sätta mig i badet. Det kunde ju gå fort, och eftersom jag ville att hon skulle ha full kontroll under krystningen, så fick jag nöja mig med att sitta i duschen. Det varma vattnet gjorde underverk just då!

 

Efter ett tag kände jag hur värkarna tog fart och jag bad om att få lustgas – underbara lustgas :-) Det tog udden av de intensiva smärttopparna. Satt sedan en stund på en pilatesboll, och började efter en stund att känna krystimpulser. Något fostervatten hade inte gått än, och bm ville helst undvika att ta hål på hinnorna eftersom hon gärna ville att vattnet skulle gå av sig självt. Dessutom stod huvudet stod lite högt, så det fanns tydligen risk att en hand eller navelsträngen kunde komma i kläm.   

 

När bm undersökte mig strax därpå så var jag helt öppen, och rätt som det var så sa det splasch och vattnet forsade ut på golvet! Då gick det snabbt, för nästan direkt började jag få intensiva krystvärkar. Jag blev helt plötsligt lite rädd, eftersom min stora mardröm var att spricka okontrollerat. Min gulliga bm lugnade mig dock och lovade att det inte skulle hända, hon hade full koll. Nu började den tuffaste delen av förlossningen, för jag upplevde att krystvärkarna kom så tätt. Jag hade inte alls så långa vilopauser som vid förra förlossningen (å andra sidan tog krystningen 2,5 timma då).

 

Nu andades jag lustgas för glatta livet – både för att dämpa smärtan såklart, men även för att ”sudda ut” rädslan lite. Jag ska erkänna att det var lite av en ”nära-döden-upplevelse”, för det var verkligen djuriska krafter som tog tag i min kropp. Som tur var så gick det mycket fortare den här gången, och kl. 10.02, efter 15 minuters krystande, fick jag upp en varm och mjuk liten kropp på min mage. 52 cm och 4 130 g, full av fosterfett, men självklart världens sötaste lillebror!

 

För att summera det hela, så var förlossningsarbetet fram till 10 cm, lättare den här gången. Kanske för att ett barn redan hade banat väg innan. Men krystandet var värre… Dock ser jag tillbaka på även den här förlossningen med stor glädje, och jag är såå tacksam över att barnmorskan verkligen gick in för att göra den här förlossningen till vår drömförlossning. Trots att jag var lite rädd i slutet, så vilade det ändå ett lugn över rummet, och vi födde med glädje och en stor portion humor!  



Världens godaste fika :-)


Hur stor kan "bebiswidgeten" bli?

Glamourmamman / 02 September, 2010 - 18:17 / Gravid
2 kommentarer

Som ni ser så har jag tagit bort min widget här i bloggen - bebisen är ju liksom här nu :-) Men innan jag gjorde det, så funderade min störda hjärna över hur långt en sådan sträcker sig egentligen, hur stor kan "bebisen" och mamman bli innan den slutar att fungera? Någon som vet? Finns säkert någon gräns, men håll med om att det skulle kunna bli många roliga pratbubblor från både magen och mamman!

Vecka 44
Mamma - Nu ORKAR jag inte mer!!! 
Bebis - Undrar hur länge till man ska ligga här uppochner....

Vecka 47
Mamma - På psyket får jag sköna mediciner åtminstone...
Bebis - Jag är en stor och stark bebis nu (lite trångt bara)! 

Vecka 89
Mamma - Jag har inte kunnat röra mig sedan förra året...
Bebis - Jag börjar få tänder! 


Ett hett tips till er som väntar...

Glamourmamman / 31 Augusti, 2010 - 09:41 / Gravid
21 kommentarer

Tänk att lillebror låg inne i min mage för bara 5 dagar sedan - galet! Ni som har följt min blogg den senaste tiden, vet hur frustrerad jag var sista tiden innan han föddes. Så i torsdags kväll skrev jag och O en liten uppmaning till bebisen på min mage. Tanken var att jag skulle lägga upp bilden i ett inlägg på morgonen efter. Tydligen gick budskapet fram, för 4 timmar senare drog förlossningen igång, och jag hann aldrig posta inlägget. Så det kanske kan vara ett hett tips till er som går och väntar på övertid :-)



Ps: Jo, jag kom faktiskt ihåg att ta bort texten innan jag åkte in till förlossningen ;-)