9 veckor, och väldigt sjuk...

I dessa förkylningstider kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på hur det var för exakt ett år sedan... Då låg nämligen jag och lille C inne på infektionsavdelningen på barnmottagningen i Halmstad. Just där och då var man så inne i det, men nu i efterhand så förstår jag hur allvarligt läget var med vår bebis...

Lille C hade varit förkyld några dagar, och på fredagkvällen den 29 oktober 2010 blev han akut sämre. Jag satt upp i sängen med honom på bröstet, och hörde hur svårt han hade det med andningen. Han fick liksom ta i för att ta vissa av andetagen :-( Klockan 2 på natten beslöt vi oss för att ringa sjukvårdsupplysningen (O har knappt aldrig varit sjuk, så vi hade ingen erfarenhet sjuka barn, och man vill ju inte framstå som en sjåpig mamma...), och dom bad oss åka in till akuten. Där blev det fullt pådrag med läkare, sköterskor och narkospersonal, eftersom han syresatte sig så dåligt och dessutom hade feber. Jag minns inte att jag var speciellt rädd just då, var antagligen i chock... Men det bar i varje fall av med ambulans till Halmstad. Läget var stabilt i ambulansen, och hans värden rättade till sig efter att han hade fått mediciner och syrgas. Men åh, vad liten och skör han var där i babyskyddet...

Väl på plats blev han undersökt av läkare och fick både antibiotika och alvedon. Vi trodde nog att vi skulle få lämna sjukhuset den dagen, men så blev det inte... I hela 6 dagar låg jag och C på ett isoleringsrum pga den lunginflammation han hade dragit på sig. En riktig pärs för oss båda - och resten av familjen också såklart. O trodde nästan att jag och lillebror hade lämnat familjen för gott, stackars liten :-( Lille C tappade i vikt eftersom han inte orkade äta så mycket, så han fick vägas innan och efter varje amning. Snacka om ångest... Och som ett brev på posten sinade min mjölk pga all stress och oro...

Han fick då sondmatas som komplement till amningen, och jag fick pumpa på med mjölkmaskin för att hålla igång produktionen. Ja, vilken situation... Dessutom hade han en slang till ett kärl i huvudet, och en nätstrumpa över, så han verkligen sjuk ut :-(  Dygnet runt under dessa dagar sprang det personal in och ut ur rummet, medicinerade honom med antibiotika och smärtsillande, och inhalerade honom med syrgas,  adrenalin och kortison. Och jag sov inte många timmar själv, eftersom jag låg och stirrade på hans puls och syresättning hela tiden... Trots att jag visste att det larmade så fort värdena gick ner. Det värsta var nästan att höra hur han skrek av smärta när han hostade - så att mammahjärtat gick sönder :-( Efter 6 dagar fick vi dock lämna sjukhuset på permission, och hade en massa mediciner och en inhalator med oss hem.

Ja, det var riktigt tuffa dagar den där veckan för ett år sedan (och fler skulle det bli visade det sig...), och även om jag var arg och frusterad många gånger då, så är jag så tacksam över hur vi blev omhändertagna där! Eftersom jag knappt kunde lämna rummet på en vecka, var man totalt i deras händer, och blev servad med allt. Inte ens en kopp kaffe fick jag gå och hämta själv! Nu har lille C sluppit att inhalera sedan innan sommaren, och han har klarat förkylningsvirus bra de senaste gångerna. Nu hoppas jag att hans mjuka luftvägar han hade när han föddes, har vuxit till sig, så att han klarar av att hantera hosta och slem. För jag vill gärna att min lille miniprins ska få slippa fler tuffa sjukhusdagar...